Anders Virgil Dejarv 30september – 15 oktober

  • [ngg src="galleries" ids="71" display="basic_thumbnail" thumbnail_crop="0"] [ngg src="galleries" display="basic_thumbnail" thumbnail_crop="0"] [ngg src="galleries" ids="71" display="basic_thumbnail" thumbnail_crop="0"] [ngg src="galleries" ids="71" display="basic_thumbnail" thumbnail_crop="0"] [ngg src="galleries" ids="71" display="basic_thumbnail" thumbnail_crop="0"]

PROFIL

Carolina Jonsson 20 februari-7mars

Under pandemin har jag spenderat mer tid hemma. Isoleringen har öppnat upp ett andrum i en annars hektisk vardag, ska-
pat ett mellanrum i tillvaron som skänkt en vidgad närvaro i hemmet. Detta har lockat till att också på ett konstnärligt plan iaktta vardagens alldagliga och flyktiga ögonblick med barn och närmaste omgivning.
Måleriska kvaliteter i video och fotografi har alltid intresserat mig. Under skissarbetet med Flicka med telefon har jag studerat barockmåleriets rumskompositioner, användning av befintligt ljusinsläpp från fönster och dess stillastående, kontemplerande tidsskildringar. Fotograferandet fungerar för mig som en no- tering av förgängliga tillfälligheter i tillvaron med fokus på det lilla och till synes oansenliga. Arkivmappen med barnbilder på min dator har hittills fyllts av 6000 dokument. Det har varit ett tidsödande observationsarbete med efterföljande urval, där en- dast en promille av fotografierna har förmågan att representera den specifika situation jag önskar förmedla; ett barn på en plats i hemmet de gjort till sin, i en situation de ofta återfinns, men där det specifika tillfället är flyktigt och snabbt övergående. Jag vill sträcka ut tiden av ett stilla ögonblick där barnet utstrålar en närvaro i rummet och – på samma gång – en tankemässig verklighetsflykt.
Jag fascineras av Johannes Vermeers porträtt där hans målade skildringar av vardagen upplevs som mer, och starkare, än verk- ligheten själv. Valet att arbeta med stereoskop är mitt försök att intensifiera verkligheten. Det är också en flirt med inblicken i det privata rummet. Handlingen att stanna upp för att fokusera blicken in i stereoskopet avkräver betraktaren på tid, skiljer av bildens rum från vårt fysiska yttre rum och isolerar koncentra- tionen.
Parallellt med fotoobservationer av barn började jag intuitivt att samla bilder från det omgivande landskapet. Med samma blick iakttog jag också träden framträda i skilda stämningar, vid olika tidpunkter och ljusförhållanden. Såg dem likt upp-
växande varelser med starka karaktärer. Hemmavaron gör sammankopplingen mellan tiden och barnen samt de inre och yttre rummen påtagligare. En synkronicitet framträder mellan det mänskliga subjektet och hennes omedelbara omgivning – till synes meningsfulla samband utläses trots deras oberoende existens.
I videoverket Gränsland, del 1, blir vi insläppta och får kom-
ma in bakom flickrummets stängda dörr. Under perioden för tillkomsten av Gränsland kom jag i kontakt med några flicks- kulpturer från mitten av förra seklet. Hur flickorna framställdes under den här tidsperioden speglade efterkrigstidens tidsanda med folkhemsidyll och syn på manligt respektive kvinnligt.
Jag ställde mig frågan hur jag skulle vilja framställa en flicka idag? Men också, och lika viktigt; – Hur skulle en flicka av idag framställa sig själv?
I mitt verk har flickan aktivt medverkat i utformandet av sin själv-framställan. Innan inspelning pratade vi om vad det kan innebära att uppleva att man är en del av någonting större – i detta fallet naturen – och om hur det är att försöka se och upptäcka ett ting på nytt. Som om mötet med ett för oss välkänt ting denna gång är det första. Vi valde musik och dans i egen- skap av tidlöst mänskligt uttryck. Flickan fick själv förhålla sig till, improvisera rörelse och undersöka musiken. Inträdestiden
i tonåren som transcendens-tillstånd är intressant. Tonåringen söker ofta en vuxenidentitet och riktning men bibehåller fort- farande barnets transparens och avsaknad av självvald persona. När flickan går in i rollen framför kameran avslöjar hon mycket om sig själv. Inte minst blottar hon hur hon lärt sig att framstäl- la sig själv, något som med influenser från Youtube-kanaler blir mycket tidsspecifikt.
Videoverket är gjort i samarbete med flöjtisten, kompositören och improvisatören Anders Hagberg.
klicka på länken till utställningen:


PROFIL

Ilona Huss Walin, Ambjörn Göransson, Martin Jentzen 11-26 Jan

”Det effektivaste är att inte göra så mycket och låta skogen forma sig själv”.

Vi närmar oss skogens egna spontana processer där människan är en del av naturen, snarare än ett överordnat subjekt. Genom att betrakta skog som förändring och process får vi en inblick i hur skog förändras över tid.

Utställningen är en del i ett projekt om skogsbruk som Ilona Huss Walin och Ambjörn Göransson arbetar med i samarbete med skogsingenjör Martin Jentzen.


PROFIL

Dan Almqvist 2019 05

  • [ngg src="galleries" ids="12" exclusions="14,16,74" display="basic_thumbnail"]

    [ngg src="galleries" ids="12" display="basic_thumbnail"]


PROFIL

Emma Ströde 2018-12

”Allt går inte att sätta fingret på”.
Utställningen är ett undersökande av relationen mellan naturen, djuren, det inom oss som inte går att mäta eller översätta till en punkt i ett diagram och den västerländska nutida idén om att vi lever i en framskriden civilisation där vetenskapen har alla svar. Utställningen rör sig tematiskt runt symboler för naturen och schablonbilder av den västerländska mannen. Med värme och humor gestaltas och belyses vår tids fixering vid mätbarhet, vetenskaplighet och administration.
Det är också en utställning full med form som direkt förekommer ordet och verkar genom materian på ett sätt som inte alltid går att sätta fingret på.

Länkar

PROFIL

Zsuzsanna Larsson Gilice 2018-11

Galleri PS är ett av de minsta gallerierna i Göteborg, och det här har inte med ytan att göra – två små rum i ett hus i stadsdelen Haga – men Zsuzsanna Larsson Gilices utställning är den andra i rad på PS som helt tagit över gallerirummen. Den förra, Virgil Dejarvs Nya normala landskap II, gjorde det rent fysiskt genom att galleriet kläddes i brunt omslagspapper och fylldes med målningar, högt och lågt, medan Zsuzsanna Larsson Gilices utställning gör det genom att i blott sju verk sätta en stark grundton i rummen.

Göteborg 2018-11-14 Olle Niklasson

Länkar

PROFIL

Copyright © All Rights Reserved.